Marios Blogg II

I går intervjuades LO:s ordförande Susanna Gideonsson av Cecilia Strömberg Wallin i SR:s Lördagsintervju. Avtalsrörelsen har ju startat. Frågorna i intervjun var inte överraskande.   1. LO:s rekommendation till fackförbunden om 4,4 procent och en låglönesatsning fast inflationen ligger på över nio procent. 2. LO:s relation till Socialdemokraterna – och till Sverigedemokraterna. Som man frågar får man svar. Gideonssons svar var inte heller överraskande. Susanna Gideonsson säger i intervjun att LO tar ansvar för att inte driva på inflationen med alltför höga lönekrav. Men för att LO:s medlemmar ska acceptera det måste hela samhället ta samma ansvar. Direktörer kan inte få större procentuell löneökning än 4,4 procent, säger hon. Det är inte så att det bara är LO:s löneökningar som skulle riskera att spä på inflationen. De största börsnoterade bolagen, myndigheter och statliga bolag, generaldirektörer och vd:ar och hela näringslivet att hålla sig till samma nivå som LO-kravet....

  Enligt SCB är  4 852 085 svenskar anställda och med andra ord löntagare. Som löntagare är du antingen kroppsarbetare eller tjänsteman. Du har ett arbete i ett yrke som ger dig inkomst. Vare sig du trivs eller inte vistas du på din arbetsplats cirka 40 timmar i veckan.  Arbetsgivaren äger din arbetstid. På arbetsplatsen är det arbetsledning, arbetsgivare och produktionen som bestämmer vad du ska göra och hur. När man pratar om löntagare bör man tänka på att det är skillnad på om du är undersköterska inom hemtjänsten eller professor i pedagogik, städerska eller ombudsman i ABF, arbetsledare eller diskplockare, tempoarbetare eller jaktkonsulent. Om du inte trivs med ditt arbete kan det bero på att arbetet kräver hög arbetsbelastning, kräver att du upprepar samma rörelser under hela dagen, att arbetet är fysiskt påfrestande, skitigt eller hälsovådligt. Det kan också bero på att arbetet kräver din ständiga uppmärksamhet, isolerar dig socialt eller är urtråkig...

Nu då valrörelsen är över, på själva valdagen, och innan eftervalsdebatten börjar, har jag en fundering kring hur media behandlat politiken och politikerna. Mediernas uppgift är att granska makthavare. En viktig del av demokratin. Men hur mycket makt har en nationell minoritetsregering? Vilka kunskaper behöver de journalister som granskar politikerna? Hur lyckas de med sin granskning? Och vilka andra makthavare granska lika intensivt som politiker? Jag menar de globala marknadsaktörerna, de multinationella företagen, kapitalisterna och   koncernledningarna. Vilka kritiska granskningar görs av konjunktursvängningarna, miljöförstörelsen, inflationen, den ekonomisk, sociala och kulturella utvecklingen i världen och flyktingarnas situation. I en demokrati är politikernas makt begränsad. Övriga makthavare och de ekonomiska realiteterna blir allt svårare att balansera. Demokratin får allt svårare att fatta nödvändiga beslut. Dessa demokratins problem diskuteras inte i media...

Alla politiska partier vill medborgarnas väl. Inget politiskt parti vill ge medborgarna minskad frihet, sämre trygghet, lägre inkomster, dyrare varor och tråkigare arbete. Det är metoden, sättet att nå det goda samhället, som skiljer de politiska ideologierna åt. En ganska tydlig skillnad är hur de ser på Staten. Extra tydligt blir det om vi utgår från de ideologiska ytterligheterna: Högern. Extrema liberaler anser att statens uppgifter ska begränsas. Staten ska bara ha hand om polis, militär och domstolsväsendet. Resten kan det civila samhället, företag, organisationer och enskilda sköta. Om marknadskrafterna får styra blir allt automatiskt till det bästa. Statlig beskattning av medborgare betraktas som stöld från den enskilde. Libertarianer, ”nyliberaler”, marknadsliberaler eller som de egentligen borde heta extremliberaler finns inom Moderaterna, Liberalerna, Svenska Dagbladets ledarredaktion och Svenskt Näringsliv. Vänstern. Staten ska ta över kapitalbildningen, kapita...

I en riksdagsmotion 1991 krävde Nydemokraterna Ian Wachtmeister och Stefan Kihlberg att invandrare måste lära sig svenska språket. En liknande motion till riksdagen 2011 lämnades in från Marietta de Pourbaix-Lundin (M) som ställde krav på att de som sökte svenskt medborgarskap  måste kunna svenska. Sedan dess har nästan samtliga svenska partier krävt detsamma. En statlig utredning, ” Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap SOU 2021:2” har behandlat frågan. Huruvida kravet ska gälla även svenska världsmästare i stavhopp framgår inte av förslagen. Armand Duplantis behöver inte kunna svenska. Han klarar sig bra med engelska. Vid svenska universitet och högskolor är engels­ka ett arbetsspråk. De flesta stora företag i Sverige har engelska som koncernspråk.  I en del svenska skolor bedrivs undervisningen uteslutande på engelska. De flesta svenskar talar och läser engelska obehindrat. Engelska är ett världsspråk. Gäller språkkravet äve...