Marios Blogg II

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, skriver dagens ledare ”Eftermälet viktigare än omvalet.” Lifvendahl räknar upp de svårigheter som den nya Tidöregeringen möter när den ska till att regera: ”Ryskt aggressionskrig och hotad europeisk säkerhetsordning, kinesiskt stormaktsanspråk, ihärdiga attacker på det inre försvaret och välfärdsinstitutionerna från kriminella strukturer, fortsatta rekord i skjutvapenvåld, lågkonjunktur och hög inflation, effektbrist och elkris, samt förnyad covidutbredning, influensa och vinterkräksjuka.” Hon glömde nämna miljökrisen. Och den allmänna krisen inom välfärden. Vilket kan bero på ren glömska eller så kan det vara avsiktligt. Varför nämnde hon inte växthuseffekten, de försurnade haven, utrotningen av djur och natur som tvingar politiker att samverka globalt? Jag har tidigare räknat Lifvendahl som en nyliberal med förmåga att tänka utanför de liberala dogmernas ram. Men på senare tid har hon blivit allt mer fundamentalis...

I går, den 5 juli, höll KD:s Ebba Busch sitt Almedalstal. En stor del av talet ägnade hon åt ekonomin och inflationen. Busch beskrev de skenande priserna som ”Magdapriser”. Hon måste vara medveten om att inflationen med ökade konsumentpriser, är en global historia. Hela OECD-området är drabbat. Ändå låtsas Busch som om att kostnadsökningarna beror på Magdalena Andersson   d.v.s. på   regeringen. Möjligen också på riksdagen. Hennes tal riktar sig till dem som är okunniga om politikens ekonomiska villkor för att få dem att tro att politiker kan styra inflationen. Hon skapar därmed förväntningar hos väljarna om politikens makt som inga politiker kan leva upp till. När väljarna så småningom upptäcker att politikerna inte kan leverera blir de besvikna. Besvikelsen gynnar politikerföraktet. Och politikerföraktet leder till demokratiförakt. Buschs retorik är bara ett av många exempel på hur politikerna låter sin retorik bygga ett politikerförakt. Medias roll i sammanhanget...