Mediernas roll i valrörelsen

Nu då valrörelsen är över, på själva valdagen, och innan eftervalsdebatten börjar, har jag en fundering kring hur media behandlat politiken och politikerna.

Mediernas uppgift är att granska makthavare. En viktig del av demokratin.

Men hur mycket makt har en nationell minoritetsregering?
Vilka kunskaper behöver de journalister som granskar politikerna?
Hur lyckas de med sin granskning?

Och vilka andra makthavare granska lika intensivt som politiker?
Jag menar de globala marknadsaktörerna, de multinationella företagen, kapitalisterna och  koncernledningarna.

Vilka kritiska granskningar görs av konjunktursvängningarna, miljöförstörelsen, inflationen, den ekonomisk, sociala och kulturella utvecklingen i världen och flyktingarnas situation.

I en demokrati är politikernas makt begränsad. Övriga makthavare och de ekonomiska realiteterna blir allt svårare att balansera. Demokratin får allt svårare att fatta nödvändiga beslut.
Dessa demokratins problem diskuteras inte i media.

I stället framställs politikerna som om de har diktatorisk makt. Journalister, statsvetare, ekonomer, historiker, komiker framställer politikerna som makthavare.
Samtidigt får man intryck av att politiker är skumma, förvirrade, opålitliga egoister.
Utfrågningar liknar mer korsförhör.
Eller så förlöjligas politikerna vilket spär på politikerföraktet. Ett förakt som snart blir ett förakt för politiken och som blir till demokratiförakt.

Medborgarna påverkas naturligtvis av det som media förmedlar.

Ta miljöfrågan som exempel.
Fridays For Future är en rörelse son startades av Greta Thunberg.  De skolstrejkar varje fredag ”tills att Sverige följer Parisavtalet som våra politiker skrev under 2015”.
Fridays For Future kräver ”att politikerna tar sitt ansvar, och stoppar den miljöförstöring de har blundat för under de senaste 40 åren”, skriver de på sin webbplats.
Organisationen anser att politikerna inte lyssnar till, eller bryr sig om, deras och vetenskapens varningar.

Medierna gillar den typen av demonstrationer och förmedlar deras åsikter helt okritiskt.

Felet ligger inte i Fridays For Futures krav. Inte heller i vetenskapens varningar.

Problemet ligger i att politiker inte kan göra så mycket mer än att försöka komma överens globalt i olika miljöavtal.
Eftersom miljöproblemet är globalt, oerhört sammansatt och komplext,  finns inte de nationella lösningarna. Enkla lösningar finns inte och demokrati ger inte utrymme för snabba beslut.

Dessutom är politiker, i demokratier, inte en enda maktgrupp utan representanter för vitt skilda intressen inom alla de delområden som har med miljöpolitiken att göra. De splittras av olika åsikter och lösningar.
Torbjörn Tennsjö har pekat på problemet i artikel i DN 2018-11-28, ”Så kan klimatkrisen leda fram till en global despoti”.

I förhållande till andra malthavare i diktaturer, Putin i Ryssland och Xi Jinping i Kina och de multinationella företagens ledare, har en svensk minister eller enskilt parti en ganska begränsad makt.
Paradoxalt nog är en del av den lilla makt som politikerna förfogar över har de genom media.

Jag hoppas alltså att de som offentligen granskat politiken och som rapporterat om politiken själva granskas om sin roll i den ekonomiska, sociala och kulturella politiska debatten.

Har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att ställa politiker till svars?
Varför har den politiska debatten blivit så infantil och antagonistisk?
Demokratins kris.

Någon forskare som tar sig an uppgiften?

 

Torbjörn Tännsjö: Så kan klimatkrisen leda fram till englobal despoti


Leif Lewin, DN: Fel att avkräva partierna löften i regeringsfrågan.

Magnus Hagevi, DN Debatt. ”Globaliseringen har krymptriksdagsvalets betydelse”