Julstämning

 Jag ser fram emot julstämningen.

Allt det där med adventstjärnan i fönstret, Luciafirandet, ljusen, granen, blänkande julkulor, glitter, vitlav i fönstret och med julskinkan på juldukat bord. Jultidningar, ”Bland tomtar och troll”.

Julklappar ger jag numera fan i, liksom det religiösa.
(Även om lucia och julkrubban tillhör det stämningshöjande)

Men varför betyder julstämningen så mycket?
Den är ju orationell och synnerligen metafysisk. Nästan religiös.
Visst, julfirandet är en tradition, men jag är annars inte mycket för meningslösa traditioner.
Ändå känns julen så viktig.

Antagligen har det med barndomsupplevelser att göra.
Av stressen märkte man inget. Bara det fridfulla med familjen samlad. Förväntningarna.

I min ungdom, på femtiotalet i Hammarbyhöjden utanför Stockholm, hade jag kompisar som inte fick uppleva en stämningsfull jul.
De hade aldrig suttit tillsammans med sina föräldrar kring ett matbord.  Kompisarna levde på gatan, sniffade tinner och sov i portuppgångar för att ”hemma” var värre. De visste att de var oönskade. De gick i hjälpklasser men utan att någon ens brydde sig om att ens ställa någon diagnos.
De var födda in i utanförskapet.
För dem betydde julen inget särskilt annat än att föräldrarna var fullare än vanligt.

Så att få uppleva julstämning är ett privilegium, en lyx.

Tomten, Viktor Rydberg