Man vet aldrig vad krigarna hittar på
Nu, då krigarna återigen får större inflytande i politiken, bör de hållas under särskild uppsikt av fredsälskande allmänhet och media.
Man vet aldrig vad militären, i nationens intresse, kan hitta på.
Krigarna har nämligen ett militäriskt sätt att tänka. De tänker i vänner och
fiender, krigsrisker, vapenkapaciteter, stridsvilja, logistik, strategiska
vapenplaceringar och liknande. De ger och lyder order. De ser mystiska ubåtar i
havet, märkliga drönare i luften och känner vibrationer från illvilliga krafter
överallt.
OK, det är ju deras jobb.
Men om deras sätt att tänka blir mer allmänt kan det leda åt pipan.
Historien har massor av exempel på det. Låt mig dra ett.
Då jag mönstrade för militärtjänst 1958 visade det obligatoriska testet
att jag kunde bli befäl. Men jag lyckades krångla mig ur och gjorde lumpen i
Kungliga flottan som vanlig menig.
1958 var upprustningens år. Det kalla kriget mellan öst och väst pågick för
fullt.
Då var Nils Per Robert Swedlund (1898-1965), känd som
"Stora Bullret", svensk överbefälhavare, ÖB.
Swedlund
var en stark anhängare av kärnvapen och drev på det svenska kärnvapenprogrammet.
Han arbetade hårt för att vinna regeringens stöd för en svensk atombomb.
Försvarsminister Torsten Nilssons hade tagit upp frågan om
svensk anskaffning av kärnvapen på ett regeringssammanträdde i november 1955. Det
visade sig då att Östen Undén, Gunnar Sträng och Ulla Lindström var starka motståndare
till atomvapen. Erlander försökte jämka.
1957 lade krigsmakten och ÖB fram rapporten ÖB-57.
Där tog de offentligt ställning för att Sverige skulle skaffa sig
taktiska kärnvapen.
Överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna var eniga om förslaget i dess helhet.
Förslaget ledde till debatt.
Inledningsvis var borgerliga politiker och press i huvudsak positiva medan
socialdemokraterna i stort var splittrade. Kvinnoförbundet hade redan 1956
tagit ställning emot.
Regeringen undvek att ta ställning i frågan men lade fram en
försvarsproposition grundad på ÖB:s underlag av år 1957 och motiverad av den
ökade spänningen i världen.
Generaldirektören för Försvarets forskningsanstalt (FOA) Hugo Larsson bidrog
till att sätta fart på debatten. I en intervju i Dagens eko 1957 berättade han
att Sverige lätt kunde framställa kärnvapen som skulle kunna vara färdiga
1963-1964.
Larsson var varken politiker eller militär utan tekniker men som sagt chef för
FOA.
Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten var för svenska kärnvapen och det
var även tidigare socialdemokratiske
försvarsministern Per Edvin Sköld. Även den blivande folkpartiledaren Per
Ahlmark var förespråkare för svenska kärnvapen.
Bland motståndarna fanns Inga Thorsson, Ernst Wigforss och Östen Undén. Tidskriften
Folket i bilds redaktör Per Anders Fogelström propagerade mot svenska kärnvapen
och gav 1958 ut boken ”Istället för atombomb”.
1957 startades också en namninsamling mot svenska kärnvapen, som undertecknades
av 95 000 personer (varav jag var en) och som överlämnades till Tage Erlander i
februari 1958. Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA) bildades i juni 1958,
och Kampanjen mot atomvapen (KMA) 1961.
Militären lyckades den gången inte få igenom sina krav. Men bra nära var det.
Svenska kärnvapenprogrammet, Wikipedia
Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Wikipedia
Kampanjen mot atomvapen, Wikipedia
Kommentarer
Skicka en kommentar