Kan man stoppa krig innan de bryter ut?

Det är inte länder som krigar mot varandra. Det är inte ryska folket som ockuperar det ukrainska.

Det är statsledningarna och andra makthavare i respektive land som skickar ut folk att mördas i krig. Det är, som alltid i historien, överklassen som skickar ut underklassen att dö i krig.

Kriget föregås alltid av propaganda som ska öka folkets stridsvillighet. Religion, nationalism, skrämsel brukar vara pålitliga krigshetsande medel.
Makthavarna skrämmer folket med fiendens farlighet så att folket lätt går på den gamla lögnen att anfall är bästa försvar. Vi luras att kapprusta och då ökar risken för krig.

Envälden tycks alltid leda till krig.
Peter Kadhammar visar i sin bok ”Vi som var så lyckliga”, 2017, hur diktatorn Enver Hoxha i Albanien isolerades av sina närmste ja-sägande underhuggare så att han förlorade kontakten med verkligheten. Hoxha fick bara veta sånt som omgivningen antog att han ville veta.
Personkulten skapar dessutom en falsk bild av folkets stöd.
Diktatorer som Mussolini, Hitler och Stalin har hamnat i samma maktbubbla. I brist på motargument och alternativa lösningar blir deras bild av verkligheten enfaldig. Deras beslut blir därefter.
Att de kommit till makten med visst folkligt stöd får dem att tro att de är fullkomliga.

Då Hitler gick in i Österike 1938 hade han tyskanas stöd och han hälsades med jubel av österrikarna. Österikes ledare bestämde sig för att underordna sig.
Kanske trodde Putin att hans arméer på samma sätt skulle kunna knalla in i Ukraina?

Att Hitler fick fortsätta sin aggression ledde till att 60–85 miljoner människor dog i det andra världskriget (1939 -1945).
Hela städer utplånades. I staden Krementjuk, i nuvarande Ukraina, förstördes under nazisternas ockupation 90 procent av stadens byggnader. Krementjuks tidigare så betydande judiska befolkning blev då nästan helt utplånad. Dresden bombades till ruiner av brittiska flygvapnet. Hiroshima och Nagasaki utplånades av USA:s atombomber.
Krigsfångar och civila misshandlades.
Av de nio miljoner människor som befann sig på den vitryska SSR:s territorium 1941, dödades cirka 1,6 miljoner av tyskarna i aktioner utanför slagfälten, inklusive cirka 700 000 krigsfångar, 500 000 judar och 320 000 människor räknades som partisaner (av vilka den stora majoriteten var obeväpnade civila). Kriget medförde svält och massutvandring. De som överlevde hade drabbats av fysiska och psykiska problem.
Kriminella handlingar som mord, misshandel, sabotage blev hjältemod.

Allt detta berodde bland annat på att nationalisten Hitler ville göra Tyskland stort igen. Och att han fick folket med sig på projektet.

Men kunde han ha stoppats före kriget? Fanns det en fredlig väg för att hindra Hitler och nazisterna att provocera fram kriget?

De allierade försvarade demokratin mot diktaturen. Fast det skedde i samarbete med en annan diktator – Stalin.
Som alla diktorer hade Stalin gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Men diktaturen stod för det största människooffret i kriget mot Hitler.
Sovjetunionen förlorade 13 000 000 människoliv i andra världskriget, USA 170 000.
Och det blev aldrig någon demokrati i Sovjetunionen.

Frågan kvarstår: kunde vi ha räddat demokratin utan världskrig?
Kanske borde vi ha grubblat en del över den frågan åtminstone efter kriget.

Nu när historien verkar upprepa sig skulle vi kanske haft nytta av den kunskapen.

Demokratisk fredsteori, Wikipedia 
Världsfred, Wikipedia 
Pacifism, wikipedia