För femtio år sedan

Den 3 maj 1973, avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt, i tidningen Folket i Bild/Kulturfront nr 9, att det i Sverige fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation, IB.

IB hade bland annat sysslat med åsiktsregistreting av kommunister inom fackföreningsrörelsen.
Den socialdemokratiska regeringen förnekade IB:s existens och all känndedom om organisationen.

Jag var studiesekreterare i Byggettan, som organiserade Stockholms timmermän, murare, byggmadssnickare och betongarbetare. Byggettan hade 1968 bildats genom sammanslagning av de olika yrkesgruppernas fackföreningar.

Själv kom jag från betongarbetarfacket.
Inom varje fackförening fanns sedan gammalt socialdemokratiska och kommunistiska fraktioner.
Grov- och betongarbetarna hade sedan 1934 haft en kommunistisk majoritet.
Sedan 1962 var jag medlem i SKP-VPK. När Pragvåren krossades av Sovjetunionen 1968 och alltför många inom partiet försvarde invasionen gick jag över till socialdemokratin samma år.

Den så kallade 68-vänstern var fortfarande högljudd och i rikspolitiken var borgerligheten på väg framåt. Efter det svenska riksdagsvalet blev ställningen mellan de som kallades socialistiska och det borgerliga blocket 175 lika. Många frågor i riksdagen avgjordes därför genom lottning under den så kallade lotteririksdagen.
IB-affären kom att hota arbetarrörelsens makthegemoni från två håll.

Den 4 januari 1974 dömdes Guillou och Bratt till ett års fängelse för spioneri,

Inom arbetarrörelsen uppstod nu två åsiktsläger. Dels en majoritet som stödde den socialdemokratiska regeringen och ansåg att domen mot Guillou och Bratt var rätt. En annan grupp som ville gå till botten med IB-affären och att domen mot dem var regelvidrig.

De flesta socialdemokratiska arbetarekommunerna och fackföreningarna antog uttalanden som stödde regeringen. Vi i minoriteten formulerade alternativa uttalanden som krävde en parlamentarisk utredning.

Etablissemanget kring socialdemokratins ledning såg den borgerliga pressen och de borgerliga partiernas angrepp på regeringen som ett hot mot arbetarrörelsen och särskilt SAP, särskilt som mandatställningen i riksdagen mellan höger och vänster var 175-175 och ett nytt val närmade sig.

Vi i minoriteten anklagades för att gå de borgerligas ärenden eller att vara kryptokommunister.

I pressen restes från olika håll krav på att en parlamentariskt sammansatt utredning borde undersöka hela byket medan den socialdemokratiska regeringen hänvisade till försvarsutskottet. Men i försvarsutskottet satt representanter som inte ens haft en aning om att IB existerade bland andra socialdemokraten Åke Gustafsson som först sade sig vara helt ovetande och senare beslogs med flera lögner.

På Stockholms Arbetarekommuns möte den 6 november 1974 hade styrelsen föreslagit ett uttalande som stöd för regeringen. En opposition inom arbetarekommunen ville dock ha en opartisk parlamentarisk utredning där samtliga partier var företrädda, alltså även kommunisterna. Efter en mycket lång och het debatt på Arbetarekommunens möte förlorade styrelsens förslag och oppositionens förslag antogs. Förslaget publicerades i flera olika tidningar.

Byggettans socialdemokratiska styrelse tillhörde, som vanligt, den regeringstrogna gruppen. Framför allt genom dess vice ordförande s-riksdagsmannen Lars Ulander.

Dagen innan Byggettans representantskap skulle ha möte antog jag att styrelsen hade planer på ett uttalande. I ett obevakat ögonblick, smög jag mig in på ordföranden Herbert Ullenius´ kontorsrum. Där låg förslaget till dagordning. Jag såg direkt att styrelsen skulle föreslå representantskapet det regeringsvänliga uttalandet som röstats ner på Arbetarekommunen.

Representantskapsmötet, följande kväll, var välbesökt. Det verkade som om alla de 250 ombuden var där i Folkets Hus. Under pkt 8 b på dagordningen lästes styrelsens förslag till uttalande upp av ordföranden Herbert Ullenius och han lämnade därefter ordet fritt.

Jag begärde genast ordet.

Jag poängterade att IB-affären inte var ett angrepp på arbetarrörelsen utan var en nationell rättssäkerhets- och en yttrandefrihetsfråga. Jag framhöll att jag tyckte att det var något sjukt med regeringens hållning där alla ansvariga först förnekade all kännedom om IB under ett halvår, men så småningom fick erkänna bit efter bit.
Att ta ställning till ett uttalande som nyss lästs upp var svårt, sa jag.
”Till skillnad från det här upplästa har många av oss haft möjlighet att läsa och begrunda arbetarekommunens uttalande eftersom det publicerats i pressen och jag vill därför föreslå att vi antar samma uttalande som Stockholms Arbetarkommun tog i förra veckan.”

Jag läste upp uttalandet och föreslog att representantskapet skulle anta detta som sitt uttalande.

Lars Ullander äntrade talarstolen.

– Jag delar inte Marios uppfattning om att styrelsen tagit lätt på sakfrågan. Men vad som är styrkan i avdelningsstyrelsens förslag till uttalande är att man från en stor organisation skulle uttala sig att man går emot de osakliga anklagelser mot våra representanter inom arbetarrörelsen. Jag vill inte uppmana någon att köpa tidningen Expressen, men de som eventuellt läser den, kunde se hur man publicerade ett uttalande från några tyska kulturarbetare som krävde att Palme skulle förklara hur regeringen kunde arrestera två eller tre kulturarbetare i Sverige. Expressen passade på tillfället där att ifrån sina utgångspunkter att ge regeringen och Palme en snyting. Palme framstår som något slags spionchef med täta kontakter då med den här IB-chefen Holmér eller vad han heter. Detta är fel och jag tror att det är riktigt att vi uttalar ett förtroende för våra företrädare inom arbetarrörelsen.
Jag yrkar bifall till styrelsens förslag och jag yrkar avslag på Mario Matteonis förslag till uttalande.

Olle Caris, Byggettans förre ordförande:

– Jag ska bli mycket kortfattad. Jag förutsätter att den svenska regeringen följer den här affären med största intresse och ser till att svensk lag följs såsom den är skriven. Mario sa här att här föreläggs vi ett uttalande som vi tyvärr inte har fått ta del av innan det lästes upp. Det har antagits uttalanden på olika större opinionsmöten, anordnade av olika grupperingar här i landet, där man ger bifall till uttalanden som man ibland ställer sig frågande till vem som är författaren. Jag vill med det här yrka bifall till det av styrelsen lagda förslaget till uttalande. Jag tror att det var dags att en av dom större fackliga organisationerna sa sitt ord i den affären. Det var ett ord i rätt tid enligt min uppfattning. Det behövs litet balans i den här affären. Vi har inte sett slutet ännu. Och med detta vill jag också yrka avslag på Mario Matteonis förslag, även om detta var ett uttalande som antogs på sena nattimmen vid Stockholms Arbetarekommun, men därom ska inte jag gå in på mera. Mitt bifall alltså till styrelsens förslag.”

Jag gick upp och bemötte.

- Att många tar tillfället att angripa socialdemokratin är inget skäl till att försvara regeringen. I stället måste vi visa var vi står i sakfrågan vilket Stockholms Arbetarekommun gjorde med sitt uttalande. Arbetarrörelsen tjänar inte på ett uttalande som säger att vi litar på regeringen.
Och om uttalande togs när det var sent eller tidigt på dygnet, tycker jag inte har med saken att göra.

Därefter följde en ovanligt livlig diskussion med många talare.

Jan Nyberg, glasarbetare och sektionsordförande i Huddinge, ansåg att det var för tidigt för ett uttalande och föreslog att frågan skulle bordläggas.

Bo Hansson, timmerman, ansåg det vara dags för ett uttalande menade att man skulle kunna jämka ihop de bägge uttalandena men att ett uttalade skulle kräva en fempartikommission.

Ingvar Högström, pappläggare, sektionsordförande i Handen, stödde också kravet på att ett uttalande skulle kräva en fempartikommission och yrkade bifall till mitt förslag.

Rune Månsson, betongarbetare, stödde mitt förslag om att Byggettans uttalande skulle innehålla kravet på en parlamentarisk utredning.

Herbert Ullenius, Byggettans ordförande poängterade att styrelsens uttalande underströk att en underrättelsetjänst är nödvändig för att skydda vår demokrati och vårt nationella oberoende och att läget i riksdagen var 175-175.
Han ansåg att mitt förslag skulle gynna borgarna och avslutade:
- Vi är inte betjänta av att medverka i uttalanden som försämrar vårt utgångsläge inför ett ev. kommande val inför en snar framtid. Med det vill jag understryka styrelsens förslag.

Lars Ulander frågade oss om vi inte litade på den socialdemokratiska majoritet i försvarsutskottet och vad som skulle bli bättre om man fick med en kommunist.
Han slutade sitt anförande med: Jag har inte blivit övertygad av Mario och Co utan jag yrkar bifall till styrelsens förslag.
Klas Thorberg, styrelseledamot, träarbetare, yrkade bifall till styrelsens förslag.

Jag anförde:

– De flesta som har varit uppe här, och som försvarat styrelsens förslag, har hänvisat till att vi har Försvarsutskottet som kan undersöka frågan. Men dom har ju inte ens haft kännedom om IB-affären förrän Folket i Bild bringade kännedom om IB. De visste inte att IB får 7 miljoner kr per år för sin verksamhet. Försvarsutskottet är en del av problemet.
Om vi inte begär en parlamentarisk öppen redovisning av verksamheten, så kommer militären, högerkrafterna att mygla som dom har gjort hittills.

Här hänvisas till att jag stöder mig på borgerlig press, men hela tiden har jag ju talat om Stockholms Arbetarekommuns uttalande. Är det borgarpress? Du Lars som har jobbat som funktionär på Stockholms Arbetarekommun, litar du inte på din förre arbetsgivare?
Jag föreslår att vi tar samma uttalande som Stockholms socialdemokrater har gjort.”

Ivar Thunberg, kranmaskinist, ordförande för kranmaskinisterna, instämde i mitt förslag.

- Bara det att man skickar fram vad man kan kalla kanonerna inom den här avdelningen, tycker jag också är belysande för att saken är sjuk. Ullenius tar till så väldiga brösttoner för att försvara arbetarrörelsen, som han säger. Det är vi beredda att göra allesammans, att försvara oss själva, att försvara våra företrädare, men vad det är frågan om här det är ju att ha garantier för att en verklig utredning kommer att göras, huruvida våra företrädare har skött sina kort, som vi tror att dom har gjort och borde ha gjort. ”

Adils Eriksson, träarbetarbas och tung sosse, sa att han kände en stark oro för hela historien, särskilt som styrelseledamöter går upp och talar om att beslut som fattas i en sen timme skall vara odemokratiska.

- Senast i dagens tidning så ser man att en facklig central organisation bestående av 75 000 medlemmar har krävt likalydande uttalande som Stockholms Arbetarekommun.

- Jag har aldrig ömmat för kommunisterna i något sammanhang, men ska man tala om demokrati, då måste man även ta med dom, och jag undrar om det ska fortsätta med en arbetarregering i det här landet, om man inte måste vända sig litet grand mer åt vänster än vad man har gjort tidigare, för man har ju alltid bara varit benägen att följa Fälldin och dom övriga i spåren, och vi har ju sett resultatet av det vid årets val.”

Adils slutade med att ansluta sig till bordläggningsförslaget och att ett uttalande från Byggettan borde innehålla krav på en fempartiutredning.

Innan ordföranden, Herbert Ullenius, ställde proposition begärde Olle Caris ordet och undrade från vilka media de som säger att Försvarsutskottet misskött sig hämtar sina uppfattningar ifrån.

Ordföranden:
– Vi har fått två förslag och ett avslagsyrkande.

Vi har dels styrelsens förslag. Vi har Marios förslag, och vi har ett avslagsyrkande från Jan Nyberg. Vi får först avgöra om vi ska besluta i den här frågan i dag om vi ska ha något uttalande eller ej.
– Dom som vill att vi ska gå till beslut här i dag om ett uttalande, ropar ja. Dom som vill gå på ett avslagsyrkande, måste jag få be ropa nej.

Har alla uppfattat det?

Jag begärde ordet och protesterade mot att ordföranden ställde proposition med ett nejsvar. En proposition ska alltid besvaras med ja. Dessutom hade Jan Nyberg inte ett avslagsyrkande utan ett förslag om bordläggning.

Ordföranden: Då ställer jag dessa två mot varandra, och dom som nu vill att vi ska gå till beslut i dag räcker upp en hand.

(handuppräckning)

– Det är en överväldigande majoritet för ett bordläggningsyrkande.

Jag hade naturligtvis helst sett att mitt förslag hade gått igenom men var ändå nöjd med att ha stoppat styrelsens devota förslag.

Men styrelsen hade naturligtvis en annan uppfattning.

 

En berättelse om IB, SOU 2002:92

Det stora avslöjandet – IB-affären i backspegeln