Nobelpriset behöver förnyas

Nobelpriset ska gå till personer som "gjort mänskligheten den största nytta" inom fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och fredsarbete.

Alfred Nobel skrev sitt testamente 1895 och priset delades ut första gången 1901.
Men då var det en annan tid.
Järnvägarna hade precis börjat rulla i Sverige, Tomas Edison hade ännu inte presenterat sin fungerande glödlampa, och den första bilen med förbränningsmotor hade nyss tillverkats. 1896 tog Guglielmo Marconi patent på radioapparaten. Han fick för övrigt nobelpriset 1909.

I dag har, av flera skäl, dom som ska utse pristagare en allt svårare uppgift.

1. En allt större del av dagens avancerade forskning och vetenskap sker i samarbete mellan många olika forskare. Forskarteam, internationella forskarlag, laboratorier i olika länder för att ta några exempel. Att utse en enda värdig forskare blir omöjligt om man avser att prisa dem som ligger bakom ett resultat eller en tillämpning.
Visserligen säger Nobelkommittén att pengarna inte ges till personer utan till forskningresultat men det är trots allt en enda eller ett fåtal som får priset.

2. All forskning bygger naturligtvis på vad tidigare forskare kommit fram till. Eller så kullkastar de det. Var går gränsen mellan det gamla och det nya? Forskning är en ständigt pågående utvecklingsprocess.
Arkimedes uttryck ”Eureka” (Jag har funnit det!) när han kom på hur han skulle mäta volymen på ett oregelbundet format föremål, hörs allt mer sällan.

3. Merparten av all forskning leder inte till omedelbar nytta för mänskligheten. Det finns forskning som först efter decennier visar sig vara avgörande i praktiken.

4. Det finns mycket som ”gjort mänskligheten den största nyttan” utan att en enskild, eller några, forskare stått bakom. Ta till exempel  Internet.  Här finns ingen uppfinnare utan tusentals användare. Det mesta av mänskligt arbete och produktion uppfyller kravet.

5. Frågan är om indelningen i fackområden idag är relevanta. Forskarna lägger pussel där många bidrar med bitar från olika områden. Tvärvetenskaplig forskning blir allt vanligare och viktigare.

6. Varje prisutdelning lämnar också förlorare.  De som inte får priset men av olika skäl borde förtjäna det. För att ta ett drastiskt exempel: Nobelpriset i medicin eller fysiologi 1949 gick till Antonio Egas Moniz, lobotomins fader. Året innan hade det gått till Paul Müller för utvecklingen av insektsbekämpningsmedlet DDT.
Nog borde det ha funnits en uppsjö andra mer värdiga forskare som mer förtjänat priset.

För Alfred Nobel var det naturligt att utse en eller högst tre personer till mottagare av priserna.

I dag slår det allt oftare fel.

Alfred Nobels testamente

Globalt forskningssamarbete visar mångfalden av mikroorganismer

Regeringen, Globala strategin för forskning och innovation:Europas strategi för internationellt samarbete

Daniel S. Greenberg i Washinton Post 24 September 1997 The annual overrating of the Nobel Prizes