Ideologiska dimmor på SvD:s ledarredaktion

SvD:s ledarredaktion lullar omkring och yrar, svårt omtöcknade av libertarianska ideologidroger. Mattias Svensson är den som är mest hög på drogen.

Den stundom rätt nyktra Tove Lifvendahl drömmer om frihet och ansvar för medborgare och samhällssfärer.
Det gör hon till exempel i dag i sitt bidrag till ledarredaktionens sommarserie Valmanifestet, där medarbetarna presenterar sina personliga agendor inför valet.
Tove Lifvendahl pläderar där för mer frihet och ansvar för medborgare och det civila samhället.
Så långt är en socialliberal sosse som jag med.

Men när man läser hennes förslag kan man undra hur det är fatt.
Hon vill ha ”Ett totalt skattetryck på maximalt 30 procent (huvudsakligen för yttre och inre försvar, räddningstjänst, infrastruktur, grundläggande sjukvård och skola).”
Okej för lågt skattetryck.

Men i dag går 89,4 procent av skatterna till just de områden som Lifvendahl nämner: Sjukvård, omsorg: 27,5 procent, Bidrag, pensioner: 23,6 procent, Utbildning, forskning: 19,8 procent, Infrastruktur, trafik: 7,6 procent, Myndigheter, politik: 5,7 procent och Försvar, polis, säkerhet: 5,2 procent. (Uppgifter från Skattebetalarnas förening.)
Resterande 10 procent går till kultur, bistånd, migration, miljö och klimat och övrigt.
Vad ska bort? Vad ska minskas? Ska vi skippa de tio procenten?

I lågskatteländer måste den som studerar på gymnasiet och på högskolor betala ur den egna plånboken, och så är det för dem som måste anlita sjukvård och äldrevård. Om de saknar inkomst tvingas de bo på gatan eftersom det inte finns några sociala skyddsnät.

30 procent av inkomsten känns mer för en som tjänar 35 000 i månaden än för den som tjänar 50 000 kronor.
De länder som har låg skatt tillämpar också platt skatt där skatten är procentuellt lika oavsett hur mycket du tjänar. Ryssland och många länder i Östeuropa har platt skatt, eller åtminstone stora drag av platt skatt.

”Utgångspunkten för den fiskala politiken är att medborgarna äger förtjänsten av sitt arbete.”
Om medborgarna, varav de flesta är löntagare, skulle äga hela förtjänsten av sitt arbete skulle det ju inte bli något över till företagens vinster eller till aktieutdelning.
Lifvendahl leder oss här in i ren utopisk kommunism. Fy, på sig!

”Ett uttalat mål om en från staten oberoende finansiering av de andra samhällssfärernas verksamheter, vilket det ökade ekonomiska utrymmet i alla inkomstgrupper möjliggör.”

Mindre stat och ökat civilsamhälle är att önska sig, men hur undviker vi ökad kommersialisering av till exempel välfärden?
Ska vi till exempel bara ha reklamfinansierade discodunkande radiokanaler?

Lifvendahl avslutar sin önskelista med:
”För dem som lever i villfarelsen att staten är kompetent att fatta de viktiga besluten i vår tillvaro, blir detta en kännbar omställning. Men medborgare som i tanke och handling får större frihet, är mer kapabla att bygga ett friare och mer allsidigt samhälle.”

Så vacker tänkt!
Har för övrigt någon i detta land större frihet än en ledarredaktör?
Tänk att få sitta och önska och komma med förslag utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna av förslagen.

Jämför med dem som halva sin vakna tid hålls fångna innanför fabriksväggar, i tempoarbete och med ackordsarbete.
Nog behöver folk mer frihet, men Tove var ska vi tat?

Du äger ditt liv, Tove Lifvendahl SvD 220807

Skattebetalarnas förening Vad går skatten till? (Procent)

Det goda arbetet, LO

Marios Blogg ”Tur att Svensson inte är politiker”, juni 26, 2022