En ”rasism” som inte är det och en som är det

De senaste tjugo åren, med den ökande flyktinginvandringen till Sverige, har begreppet ”rasism” blivit ett allmänt och ofta använt uttryck.

Vanligen används ”rasism” numera som ett skällsord mot främlingsfientlighet.

”Rasism” har därmed förlorat sin tidigare betydelse av att människan kan delas upp i raser.
Enligt rasläran visar människors olika hudfärg, huvudform, hårfärg, ögonfärg, längd att de är olika raser. Enligt samma uppfattning har raser också olika nedärvda och oföränderliga egenskaper och karaktärsdrag.
För hundra år sedan och tidigare fanns en vanlig uppfattning att negrer är lättjefulla, asiater lömska, indianer ädla, vita strävsamma och judar giriga. Synsättet hängde samman med rasläran.

Vår store vetenskapsman Carl von Linné (1707-1778) skrev:
”Amerikanen är röd, kolerisk, upprätt; europeen hvit, sangvinisk, flitig; asiaten gul, melankolisk, uthållig; afrikanen svart, flegmatisk, slapp. Amerikanen är hårdnackad, nöjd och fri; europeen rörlig, skarpsinnig, uppfinningsrik; asiaten grym, praktälskande, girig; afrikanen slug, trög, indolent.”

Dessa allmänna och spridda uppfattningar om raser ledde till att människor särbehandlades och förföljdes på grund av sin påstådda ras. Nazister använde rasbegreppet för att utrota judar och vita amerikaner för att diskriminera svarta. De vita i Sydafrika använde rastänkandet för sin apartheid. Det är rasism.

Idag anser vetenskapen att det inte finns mänskliga raser. Gentekniken visar att de flesta människor har lika genuppsättning och att två individer av samma ”ras” kan ha mer olika gener i jämförelse med två individer av olika ”ras”.

I en artikel av Stine Overbye i tidskriften Illustrerad vetenskap 22-08-06 refererar författaren till forskning som visar att alla nu levande människor härstammar från mindre än 10 000 individer.
Det var genforskarna Peter Ralph och Graham Coop som 2016 analyserade gendata från över 2 200 européer i jakten på långa strängar av dna som de flesta delar. Identiska segment av det slaget tyder på ett gemensamt upphov för inte alltför länge sedan.
Det gör att vår genvariation är lägre än schimpansernas – och ökar risken för att ärva muterade gener. Vi är alla inavlade.

Å andra sidan visar Uppsalaforskare att människans och schimpansens DNAsekvens är identisk till cirka 98.5 procent men att delar av arvsmassan saknas helt i den ena eller andra arten. Det medför i vissa fall att människan kan tillverka ett protein som schimpansen saknar och vice versa.
Vissa skillnader finns mellan folkgrupper.

Ungefär 14 procent av de svenska skolbarnen och 6,8 procent av den vuxna befolkningen är laktosintoleranta.  I Finland är 16 procent av befolkningen laktosintolerant men här i Norden tål vi ändå mjölk bättre än i exempelvis många asiatiska länder, där upp emot 100 procent av befolkningen är överkänsliga. Det beror på att en särskilt gen har muterat under årtusenden och gjort att människor i Norden och i Nordamerika tål mjölk bättre, även som vuxna.

Mattias Jakobsson, professor i genetik vid Uppsala Universitet, har undersökt DNA från förhistoriska individer som ger genetiken tydliga svar på vilket DNA som funnits i en viss individ. Men arvsmassan hos en enskild individ avslöjar också mycket mer: större migrationshändelser, påverkan från klimatförändringar, sjukdomar och om individer flera generationer bakåt.
Hans forskning arbetar med att ta fram en genetisk atlas över människans förhistoria. Målet är att kartlägga arvsmassan hos tusen individer från olika platser i Europa och Asien under ett tidsspann på nära 50 000 år. Resultaten ger ny kunskap om migrationshändelser, klimatförändringar och sjukdomar – och kanske nya svar om gåtfulla försvinnanden i det förflutna.

I dag finns det bara en människoart, Homo Sapiens Sapiens.
Men för ett tre hundratusen år sedan fanns också andra människoarter. Neanderthalmänniskorna dog ut för cirka 30 000 år sedan. Denisovanerna levde i delar av Asien för cirka 200 000 år sedan och framåt. Det vill säga långt innan vår egen art, Homo sapiens, lämnade hemmet i Afrika och spred sig över jorden. Hon var släkt med neandertalmänniskan, men de båda linjerna skildes åt för runt en halv miljon år sedan. Kanske dog de bägge arterna ut på grund av sjukdomar eller genförändringar som inte drabbade Homo Sapiens.

När det gäller människans sjukdomar skriver Dan Egonsson, docent i praktisk filosofi vid Lunds universitet, och efterlyser ett medicinskt rasbegrepp i en artikel i tidskriften Axess, nr 5, 2006.
Han pekar på erfarenheter från USA som visar att vissa mediciner verkar olika på svarta och på vita.

I Läkartidningen Nr 34, 2003, Volym 100 framhåller Björn Ramel ”Farorna med att dela in människor i raser tycks överträffa nyttan”.

Så sent som på 1970-talet gav professorn i patologisk anatomi, Folke Henschen (1881-1977), ut en bok om raser och ”Människns utveckling”. Trots att rasforskningen sedan länge var död, hävdade Henschen att rasskillnader fanns. När boken skulle ges ut ville förlaget inte sätta sitt eget förlagsnamn på omslaget. Folke Henschen fick hitta på ett eget och valde ”Furnus” – brännugn.”
Folke Henschen hade emot sig att han var nazist.
Boken nämns heller inte i några referenser men den finns i enstaka exemplar på antikvariat.

Frågan är om vetenskapen slängde ut barnet med badvattnet då rasläran, med rätta, förkastades.
Kan genforskningen kanske kasta ljus över hur vi människor utvecklas genom genförändringar, tradition, selektion och miljö.

Ras, Wikipedia

Uppsala Universitet ”Människa och schimpans, hur lika är vi?”

Illustrerad Vetenskap ”Alla är vi en produkt av inavel.”

”Atlas med förhistorisk dna ger ny bild av människans ursprung”

Dan Egonsson Docent i praktisk filosofi vid Lundsuniversitet ”Medicinskt rasbegrepp kan behövas”, Axess, nr 5, 2006 (2006-09-15)

Läkartidningen Nr 34, 2003, Volym 100, Björn Ramel, ”Farornamed att dela in människor i raser tycks överträffa nyttan”

”Historisk forskning om rasism  och främlingsfientlighet i Sverige– enanalyserande kunskapsöversikt” Martin Ericsson, Historiska institutionen vid Lunds universitet Rapport till Forum för levande historia, 15 april 2016 

Litteratur:

Folke Henschen ”Människans utveckling i ljuset av heriditet och tradition, selektion och miljö”. Furnus förlag, 1971.