Högermyter om försörjningsstöd

Högern målar gärna upp bilden av frivilligt arbetslösa som hellre går på försörjningsstöd (f.d. socialbidrag) än att de tar ett hederligt jobb.

Högerideologerna menar att försörjningsstödet måste sänkas så att de lata tvingas att söka arbete för att kunna försörja sig.

Så skulle arbetslösheten minska.
Jag tvivlar inte på att det finns arbetsskygga personer som hellre lever på skattebetarnas pengar än att de tar ett jobb. Sådan finns i hela samhällshierarkin inte bara på botten.

När det gäller försörjningsstöden ges de för att en arbetslös ska kunna överleva. Det är inte pengar som pytsas ut lättvindigt. Myndigheterna kräver en detaljerad redovisning av den sökandes ekonomi, och kräver att den sökande aktivt ska försöka hitta ett arbete. Stödet ska täcka endast de allra nödvändigaste utgifterna.

Det finns inga belägg för att dessa lättjefulla skulle påverka arbetsmarknaden i stort eller att arbetslösheten skulle sjunka om bidragen sänktes.
Det är ett ogrundat påstående, en gissning och en myt.

Det märkliga är att högerideologerna samtidigt hävdar att ingångslönerna på arbetsmarknaden bör sänkas för att fler ska kunna få arbete.
De anser nämligen att det är för dyrt för arbetsgivarna att nyanställa. Om arbetsgivarna kunde köpa billigare arbetskraft så skulle de ha råd att anställa fler.

Högerns teori är alltså: Sänk bidragen så att ingångslönerna kan sänkas så blir det fart på arbetsmarknaden.
Det fungerar som ekonomisk teoretisk modell om man bortser från att det är människor det handlar om.

Det som gör högerideologeras resonemang än märkligare är att man samtidigt hävdar att om det är brist på en vara så blir den dyrare. Om det är god tillgång på samma vara, så måste priset på varan sänkas.
Arbetsmarknaden är helt enkelt en marknad. Arbetskraften en vara.

Men om man sänker bidragen, och lönerna och samtidigt bortser från ”lagen” om tillgång och efterfrågan så hamnar man i en ologisk motsägelse.

Ett typiskt exempel på ett sådant ologiskt resonemang för Maria Eriksson, ledarskribent på SvD, i en artikel den 11 juli ” Bidragen sitter i vägen för jobben”.

Hon refererar till ett brev hon har fått från en HR-chef i ett företag som söker arbetskraft. Företaget erbjuder 27000 kronor i ingångslön, inga förkunskapskrav förutom b-körkort krävs, den sökande bör kommunicera på svenska eller engelska och vara ostraffad.
Företagen lyckas inte få någon anställd.
HR-chefen klagar ”Jag är så brutalt less på att känna att något på riktigt är fel i vårt samhälle när det är OMÖJLIGT för mig som arbetsgivare att anställa någon som vill jobba”.
Maria Eriksson refererar till ekonomiprofessorn Johan Eklund som menar att grundproblemet är för höga bidrag. Professorn pekar på siffror från riksdagens utredningstjänst som år 2016 kom fram till att en ensamstående person med två barn kan få 19 800 kronor i bidrag per månad.

Det är en ovanligt hög summa. De vanliga bidragen är betydligt lägre.

Så kanske bör företaget som söker arbetskraft erbjuda en högre lön för att någon ska ta jobbet?
Man kan ju jämföra med att en HR-chef, enligt SCB:s lönestatistik, har en medellön på 69 300 kronor. Eller en ekonomiprofessor som i snitt tjänar 70 000 kronor.

Då företag söker chefer brukar man framhålla att företagen måste locka med höga löner för att få de allra bästa krafterna.

Men i botten av arbetsmarknadens lönehierarki råder tydligen helt andra lagar.

Maria Eriksson, SvD 22-07-11 ”Bidragen sitteri vägen för jobben”

Socialstyrelsen Ekonomisktbistånd för privatpersoner

En ny aktivitetsplikt förpersoner med försörjningsstöd ska utredas