Kriget mellan mössen och grodorna

Gustaf Elof Hellquist, (1864-1933) i Lund, var en svensk språkforskare.

1926 gav han ut ett litet häfte med en översättning av den forngrekiska dikten Batraxomtomaxia ”Striden mellan grodorna och mössen”, Lund, C. W. K. Gleerups förlag.

Det är världslitteraturens äldsta parodi på de Homeriska stridsskildringarna och Europas äldsta kända djurepos.
Men det är också ett förlöjligande av kriget.

En mus som kommit till dammen för att dricka möter där en groda. De börjar skryta för varandra om sin fina börd och grodan erbjuder sig att med musen på ryggen visa sina rikedomar. Allt fungerar till en början utmärkt men när vågorna börja svalla omkring dem bli musen orolig och ber grodan att vända tillbaka till stranden. Plötsligt dyker en snok upp ur djupet och grodan blir så rädd att hon dyker ner i djupet. Musen drunknar efter att in i det sista klagat över grodans svek och åkallat gudarnas förbannelse över hela grodsläktet.

En mus som sett det hela från stranden skyndar sig att berätta om händelsen för de övriga mössen. Mössen sjuder av ilska. De samlas hos den omkomnes fader som berättar att han ensam fått utstå grodornas ondska men att denna händelse visar vad som skulle hända alla möss om grodorna fick makten. Han slutar sitt tal med att mana mössen till strid mot grodorna.
När grodorna fått veta vad som var på gång började även de rusta för krig.

Gudarna följde det hela från sin himmel. Zeus bad Athena att välja vilken av de bägge härarna hon skulle hålla på. Men Athena vägrade ta parti för någondera parten. I stället uppmanade hon gudarna att vara neutrala.

Kampen börjar och böljar fram och tillbaka. Både möss och grodor dör i massor. När härförarna slutligen på varje sida gömmer sig på varsitt håll och mössen ser ut att vinna kampen ingriper gudafadern Kronion i skeendet. Han vände sig till Ares och Atena och ber dem göra slut på kampen. De svarar att de ensamma inte kan göra något utan att alla gudar måste samlas. Gudarna beslutar att Zeus ska slunga blixten mot bägge härarna så att de mest krigiska på bägge sidor ska ge upp. Zeus slungade sina värsta blixtar mot de stridande som lugnade sig en stund. Men snart började de på bägge sidor spekulera över att, i förvirringen som uppstått, kunna avgöra striden.

Gudarna börjar misströsta och sänder en tredje part till krigsskådeplatsen.
Det är krabborna som börjar hugga händer och fötter av mössens folk och kröka deras lansar. När grodorna ser detta blir de så skräckslagna att de flyr ner i dammen.

”Ren solen begynte att dala
Kämpad till slut den äntligen var, endagiga striden.”

Berättelsen kan du läsa i tidskriften Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 / på Project Runeberg.
Illustrationerna är utförda av Theodor Kittelsen,