Varför gav vi bort demokratin? IV (av IV)

Även om detta må vi berätta.

Diktatorer i modern tid har, efter sitt maktövertagande, alltid varit snabba med att förbjuda fria media och en fri fackföreningsrörelse.
Det gäller oavsett vilken ideologi diktaruren företräder.
Det var detsamma i bolsjevikernas Sovjetunionen och övriga öststater, i Kina, de latinamerikanska och afrikanska samt de nazistiska och fascistiska diktaturerna före andra världskriget.
Diktaturerna tål varken yttrandefrihet eller föreningsfrihet – två av demokratins grundvalar.
Det är alltså lätt, i varje fall i efterhand, att identifiera en diktatur. Det är svårrare med ideologier.
I dag ser vi lätt skillnaden mellan syndikalism och fascism.  Men det var svårare på 1920-talet.

1927 införde fascisterna nya arbetsmarknadslagar, Carta del Lavoroi Italien.
Där tvingades löntagare och arbetsgivare att samarbeta i korporationer.
Korporationerna liknade till en del de syndikalistiska driftssektionerna.
Trots sina olikheter hade fascismen och syndikalismen gemensamma ståndpunkter. De delade misstron mot parlamentarismen och betonade bägge handlingen och kampen som politisk princip.

Den stora skillnaden mellan de fascistiska korporativen och de syndikalistiska var att det i de fascistiska korporativen var staten, med nationens bästa för ögonen, som alltid fattade de avgörande besluten.
Men den ordningen var inte med i början av argumentationen för korporativen.
Syndikalisterna var emot staten.

År 1928 hävdade Mussolini att problemen med motsättningen emellan arbetstagare och arbetsgivare, genom korporativen, nu inte längre fanns.

Ett annat tecken på de flytande ideologiska gränserna var att många av dem som anslöt sig till fascismen var före detta syndikalister. Bland de mer kända var filosofen Georges Sorel (1847-1922) som från början var marxist men sedan syndikalist. Hans teoretiska skrifter om den revolutionära syndikalismen, sina korporativistiskt färgade idéer och sin tro på våldet som politisk metod har utövat ett indirekt inflytande på fascismen.
 
En som gick en liknande väg var sociologen Robert Michels (1876-1936). Från början socialist men senare anhängare av fascismen.
Sociologen och nationalekonomen Vilfredo Pareto (1848–1923) var inte fascist men ansåg att fascismen var bra för Italien.
I Italien blev de kända italienska syndikalisterna Rossini och Orani framträdande fascister.
Misstron mot parlamentarismen, handlingens propaganda och korporativismen var sådant som förenade syndikalismen och fascismen.

Men även konservativa tjusades av fascismen. Mest som bålverk mot kommunism och socialism, men även av att fascismen skapade ordning i ett kaotiskt samhälle där demokratin hade misslyckats. Här spelade nationalismen en viktig roll som ett enade mål.

Ivar Hjärtén (1870-1955) en konservativ litteraturprofessor och kännare av Italiensk kultur skrev i sin bok ” Mussolini och den nya demokratien”,1924:

”Utledsen vid regeringens nesliga passivitet och dokumenterade oförmåga att skydda medborgare  till liv  och egendom  beslöt  den  nationellt  sinnade  italienska ungdomen, ledd av  personer, som  man tills dato här  hemma i  Sverige aldrig  gjort  ens ett  ärligt  försök  att  förstå,  att  ta nationens och  frihetens  sak  i egna händer.”
”Mussolini är inte arbetarfientlig, han älskar arbetarna, bryr sig om dem. Han kommer ju själv ur dess led”, skrev Hjertén i sin biografi.

Hjärtén kan inte hålla tillbaka sin beundran för Mussolini och han ser det konservativa i fascismen. Han är en bra skildrare eftersom han skriver i samtiden.

Det var före andra världskriget, alltså innan nazisterna gasade ihjäl judar, innan diktaturern visat sina sämsta sidor och innan fascismen visade sig vara korrupt.

Skulptören Karl Milles (1875-1955) var en annan beundrare av Italien som också beundrade Mussolini som han beskrev som ”en enkel man ur folket, en stark ledare, kulturpersonlighet och filosof, en genial kraft”. Karl Milles var mycket konservativ och avskydde kommunismen.

Millescitatet har jag hämtat ur Klas Åmarks bok ”Att bo granne med ondskan”. Åmark pekar ut Karl Milles som fascist. Det är möjligt att det stämmer men lika troligt att han som konservativ egentligen var rädd för kommunismen och han, på samma sätt som många andra, inte kunde förutse högernationalismens och diktaurens konsekvenser.

Herbert Tingsten (1896-1973), socialdemokrat och liberal, befann sig också i Italien under fascismens uppgång på 1920-talet.
Han skrev däremot en kritisk betraktelse om den tidiga fascismen ”Från parlamentarism till diktatur. Fascismens erövring av Italien”.
För den som vill sätta sig in i den tidens politiska debatt är den oumbärlig.

Vi måste ge akt på fascismens och nazismens brutala brott som ett resultat av deras ideologier. Vi som i dag vet hur det gick till slut.
Men vi måste också undersöka hur det kunde gå på det viset.

Varför och hur gav vi bort demokratin? Håller vi på att göra om samma misstag i dag hundra år senare?

Även om detta må vi tala.

Läs på nätet:

”La dottrina del fascismo ”, Fascismens doktrin, Benito Mussolini/ Giovanni Gentile 1932.
Giovanni Gentile, ( 1875 -1944) var en italiensk filosof och fascistisk politiker. Gentile var anhängare till Benedetto Croce och Friedrich Hegel, och sade själv att han var fascismens filosof men benämnde också sitt filosofiska system för aktualistisk idealism.

1939 debatterade syndikalisten Albert Jensen med Herbert Tingsten under rubriken ”Parlamentarismen och reformismen leder till nederlag”.

”Fascism-motreformation” Svensk Tidskrift Femtonde årgången 1925.  Artikel av fil. dr Gunhild Bergh (1888-1961)

Samtida litteratur om fascism

”Mussolini och den nya demokratin” Ivar Hjertén, P.A. Norstedts & Söner 1924

”Från parlamentarism till diktatur. Fascismens erövring av Italien”. Herbert Tingsten, Natur & Kultur 1930.