Varför gav vi bort demokratin III (av IV)

Misstron mot demokratin banade vägen till diktaturen. 

I alla tider och över hela världen vill de flesta människor ha lugn och ordning, rättvisa och stabilitet i sin vardag.

År 1919 var det långt ifrån lugnt i Europa. Italien och Tyskland, två demokratier, hade stora sociala och ekonomiska problem.
Italien hade gått segrande ur första världskriget, men landet drogs med en hög arbetslöshet och stor fattigdom. Radikala rörelser uppstod såväl till höger som vänster.

De italienska löntagarna radikaliserades och i oktober 1919 började arbetare i norr ockupera fabriker trots att fackföreningarna var emot ockupationerna. I södra Italien ockuperade bönder storgodsägares jord. Strejker ägde rum runt om i Italien.
Ockupationerna spred sig under 1920 och allt fler löntagare övertog driften av fabriker. Arbetsgivarna försökte svara med lockout som bara ledde till fler ockupationer.

Många människor började längta efter lag och ordning.
Fascisterna lovade just det. De pekade på demokratins otillräcklighet
och förklarade att diktatur var bättre än kaos och anarki.

Vi är idag vana att se politiska skillnaderna som ganska skarpa och självklara.  Socialism och fascism, syndikalismmot och nazism, vänster och höger är ju närmast motsatser till varandra.

Men då, 1920, var skillnaderna inte så tydliga och självklara.  Det mesta gick i vartannat. Allt var en blandning av allt.
Till exempel så var Benito Mussolini (1883-1945) känd över hela Italien som en av de mest tongivande inom socialistpartiets vänsterflygel.
Men så hade han börjat propagera för krig och blev utesluten ur socialistpartiet.
1919 startade han därför eget med tidningen ”Il Popolo d'Italia”, Italiens Folk, och presenterade sin ideologi som en revolutionär nationalistisk socialism.
Han uttryckte också sitt missnöje med att Italien, som stått på segermakternas sida, fått ut så litet av Versaillesfreden. Mussolini ville göra Italien stort igen.

Genom sin populistiska missnöjesretorik och kritik mot rådande politisk vann fascisterna rörelsen snabbt mark och vann gehör över stora delar av Italien. Fascisternas väpnade gren, svartskjortorna, skulle hålla ordning i samhället men de började angripa främst kommunister och "pacifistiska" socialister, som ansågs ha svikit det italienska folket genom sitt krigsmotstånd.

Fascismen lovade väljarna
- Lag och ordning. Slut på arbetarnas fabriksockupationer.
- Handling i stället för politiskt käbbel.
- Nationell gemenskap. Italien ska bli stort igen.
- Kamp mot kommunism och socialism och annat som splitterar nationen.

Alltså samma löften som nazisterna några år senare skulle ge de tyska väljarna.

I oktober 1922 fick Benito Mussolini och hans fascistiska parti makten i Italien. I januari 1925 förbjöds alla andra politiska partier och Italien blev en diktatur.

Fasismens ideologi byggde delvis på syndikalistiska idéer.

Den syndikalistiska rörelsen var, särskilt i Frankrike, Italien och Spanien, en viktig del av arbetarrörelsen. Syndikalisterna ville göra facket till kamporganisationer och de ville mana fram en generalstrejk som skulle ersätta det borgerliga samhället till ett socialistiskt. Samhället skulle bygga på att fackföreningarna skulle ta över produktionsmedlen och samhällsförvaltningen och bilda lokala enheter som samarbetar i syndikat. Syndikaten skulle samarbeta inom korporationer och dessa skulle bilda samhällsorganisationen. Syndikalisterna trodde inte på parlamentarismen och den borgerliga demokratin.

Misstron mot demokratin skapade vägen till diktaturen.  

Läs gärna:
Den svenska syndikalismen var mindre våldsbenägen än den italienska men huvuddragen i syndikalismens teorier finns i följande skrifter från samtiden.

Arbetarnas övertagande av produktionen. Severin, Frans (1920) Federativs förlag 1979 

Syndikalismen. Dess väsen, teori och taktik. Gustaf Henriksson Holmberg 1910 Ungsocialisternas förlag 

SAC:s Principförklaring1910