Varför gav vi bort demokratin? II (av IV)

Arbetarepartiet som blev nazistparti

1918 var första världskriget över.
I Tyskland, som förlorat kriget, infördes året därefter en demokratisk och parlamentarisk författning, Weimarrepubliken.
Riksdagen valdes i direkta val. Socialdemokraten Philipp Scheidemann (1865-1939) blev vald till den tyska republikens förste kansler. Han ledde en mittenkoalition av socialdemokrater, centern och liberaler.
1920 ersattes koalitionen av en liberal minoritetsregering.
Politiken kännetecknades av instabilitet, där olika minoritetsregeringar avlöste varandra.

I Tyskland spreds en konspirationsteori som gick ut på att den tyska armén aldrig hade besegrats i första världskriget. Istället skulle kapitulationen ha myglats fram av demokratiska republikaner, socialister, judar och kommunister. Många trodde på konspirationen särskilt sedan general Erich Ludendorff (1865-1937) förklarat att ”Vi fick en dolk i ryggen av socialdemokraterna i Berlin". 
En annan av dem som var övertygad om att dolkstötsberättelsen var sann var korpralen Adolf Hitler (1889-1945).
Riksdagsvalen saknade spärregler, vilket gynnade uppkomsten av småpartier. Regeringarna blev därför svaga, vilket ledde till regeringskriser och återkommande nyval.

Segrarna i första världskriget hade ådömt förlorarna krigsskadestånd genom Versaillesfördraget.
Krigsskadeståndet tvingade det tyska folket till orimliga ekonomiska bördor. Det ledde bland annat till hyperinflation och fattigdom. Missnöjet sjöd.
Judarna beskylldes ganska allmänt för att vara orsaken till mycket av eländet.

Från början var ”Tyska arbetarepartiet” ett parti bland många andra.
Partinamnet ändrades 1920 till Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). Samtidigt presenterade partiet sitt partiprogram i 25 punkter. Programmet krävde att Versaillesfördraget skulle upphävas, att judar skulle fråntas sina tyska medborgarskap och att folkgemenskapen skulle stärkas.
NSDAP ansåg också att demokrati och laissez-faire-kapitalism var misslyckade. De ansåg att judar, slaver och romer samt homosexuella, mentalt handikappade, kommunister med flera försvagade och splittrade folkgemenskapen. Judar sågs som roten till all världens ondska och hölls ansvariga för både kapitalismen och kommunismen. 

I Ryssland hade kommunisterna makten och kommunisterna fick stora framgångar i Europa. Rädslan för att kommunisterna skulle ta makten i Tyskland var utbredd, inte minst bland borgerskapet.
Kapitalägarna började därför att ekonomiskt stödja nazisterna. Stödet blev snart också politiskt.
Börskraschen 1929 gjorde inte situationen bättre för tyskarna.
Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet hade fram tills börskraschen 1929 haft ett ganska svagt stöd från väljarna, men de nya dåliga tiderna gav partiet ett rejält uppsving. Även kommunisterna drog fördel av de dåliga tiderna, medan särskilt de borgerligt konservativa och de liberala partierna tappade stöd.

Nazisterna var ett typiskt populistparti som utnyttjade det rådande politiska och ekonomiska kaoset med löften om att återställa ordningen
De lovade de tyska väljarna:
Lag och ordning. Slut på kriminaliteten, upproren och det politiska kaoset.
Handling i stället för politiskt käbbel. Ekonomin skulle bli bra genom att Versaillesfördraget skulle upphöra.
Nationell gemenskap. Bort med allt som splittrade nationen.
Kamp mot de splittrande kommunisterna och socialisterna.

Vid riksdagsvalet juli 1932 blev NSDAP största parti med 37,3 procent av rösterna och
de fick 230 av 608 riksdagsmandaten.
Socialdemokraterna med 133 och kommunisterna med 89 mandat var tillsammans större. Men de bekämpade varandra.


Tyska arbetarepartiet 

Nationalsocialistiskatyska arbetarepartiet 

Versaillesfreden 

Dolkstötslegenden